"Jag minns ett klotter 'Att dö är inte svårt. Det är bara dan efter som det känns lite hårt' "

Har lyssnat på Sundström hela vägen från stockholm. Han får mig att tänka. Dessutom hjälper det ju till när man råkat hamna i den tysta vagnen, inget mobiltelefonsprat där inte.

Jag har haft alldeles för mycket tänktid den här helgen. Har lyckats skriva två bloggar för hand, av rätt olika karaktär. Tänkte skriva dem i det här inlägget även fast det egentligen är från olika dagar.

Någonstans mellan Stockholm och Jönköping, runt 17.30.

Jag tror att jag har slutat tro på kärleken, eller kärleken är kanske fel ord, jag menar nog snarare förhållanden och äktenskap, eller i alla fall tvivlar jag.

Hur ska man kuna lova någon sin eviga kärlek, när det egentligen kan vändas till hat när som helst? Hur många gånger har man inte sett det hända?

Hur ska man i förtid kunna veta om man kommer vara någon trogen livet ut? Jag kan träffa någon som är er som jag, mer älskvärd eller helt enkelt min stora, större, kärlek vilke dag, timme eller sekund som helst.

Hur ska man egentligen veta?

Jag vet ingenting.



Kastrup, runt 19.00

Underbar dag i Köpenhamn, riktigt mysigt.
Såhär var den:

Började med att jag fick ringa till K, hur kan man få för sig att man börjar klockan 07.00?

Buffring av diverse drycker i Helsingör, shit vilken kö vi stod i!

Väl i Köpenhamn var Nina vrålhungrig så vi skulle hitta nåt ställe att käka på. Men så fick Julija syn på den franska liljan och hon och Nina härjade som galningar inne på Friis. De köpte likadana väskor, hur fjortis är inte det? (Jag är egentligen bara avundsjuk)

Nina vimsade tillslut fram till den grekiska restaurangen, tyvärr tyckte kocken om vitpeppar, det gör inte jag. Men ölet var ju gott och det är typiskt mig.

Sen strosade vi mest. Tittade i affärer och bara myste i största allmänhet. Har äntligen fått tag i mina mörkgrå knästrumpor. Lycka!

Halv fem var det dags för mig att ta tåget till flygplatsen. Det var hur mycket folk som helst på stationen och jag kände mig ungefär tvärhanden hög.

Kastrup är alltid lika roligt. Lätt bästa flygplatsen i Europa, Heathrow är inte lika rolig. Så jag shoppade loss där inne. När alla vännerna åkt hem var det min tur. Satte mig vid gaten och vems stämma hördes om inte Hasse Aros.

Flighten innan hade blivit inställd så jag kom inte med det planet. Tur för mig. Även om den söta markvärdinnan försökte övertala kaptenen att ta mig med i cockpit. Hur gulligt var inte det? Hon hävdade att jag med säkerhet skulle komma med nästa plan, då det var en dansk kapten på det. Danska kaptener är tydligen mycket snällare. Det tror jag vad jag vill om.

Så jag fick spendera lite mer tid på flygplatsen. Mycket motion fick jag. Gick fram och tillbaka, vankade av och an. Avskyr dock att de dumma danskarna inte hade vett att meddela gaten i tillräckligt god tid, i sånna fall hade jag kanske fått nåt vettigt gjort.

Hem kom jag i alla fall. Helt slutkörd dock. Tänkte nästan att pappa skulle få komma och bära mig av planet.

Till slut vill jag bara säga: Om någon går vilse på Kastrup, ring mig! Jag vet nämligen någon som hittar där som i sin egen ficka.