Uppsala i mitt hjärta.

Hemma igen. Det är lite konstigt, jag hann liksom inte med själv riktigt, hela hemresan gick så fort att jag knappt förstod att jag flyttat en sisodär 385,2 km. Det var nästan lite otäckt. Angelica, den gullungen, skjutsade mig till flygplatsen. Det var sorgligt när hon åkte. Jag fick en tår i ögat.

När jag väl landat på Arlanda fick jag släpa mina väskor hela vägen ut till parkeringen. Där satt nämligen mor och far i bilen och väntade. Det var mysigt att träffa dem, även fast det bara var två veckor sen sist. Hetsade hem och mamma började laga mat. Efter maten fick jag skynda mig att fixa iordning mig inför förfesten.

Mamma var så snäll att hon följde mig hela vägen till Sara, så jag slapp gå själv. Utanför deras uppfart träffade vi på en gammal klasskompis till mig och hennes mamma, stod och pratade ett tag, lite sådär krystat som det alltid blir. Väl inne hos Sara drog partyt igång, eller ja, vi var inte så pepp till en början, men det blev det ändring på!

Nu när vi inte hade förfest hos Anna så var det ingen som hetsade oss till att gå till busshållplatsen en halvtimme innan, så det fick bli språngmarsch. Niklas stoppade bussen och vi tjejer sprang som idioter, jag tappade skon halvvägs så den fick anna plocka upp i farten, det var snyggt! De andra killarna sprang till nästa busshållplats, tacka vet jag uppsalas busschaufförer!

Väl där mötte vi en trött Acke. Jag och Anna var i grymt behov av att gå på toaletten, men när vi kom in på toaletten så upptäckte vi till vårt förtret att det inte fanns något toapapper på någon av de tre toaletterna (senare fick jag visserligen lära mig att jag skulle akta mig för en av dessa). Vi tänkte att vi skulle göra en insats för alla tjejer så vi gick till baren för att be dem fylla på pappret. Det var dock lite svårt att få kontakt med bartendern. Till vår förtjusning fick vi sedan syn på Sam iklädd en Lotuströja. Han fick bli vår räddare i nöden!

Acke var dock lite för nykter enligt mig och Anna. Så vi gjorde slag i saken och beställde in tre tequila fast två var ju bara vatten! Detta tyckte killen bredvid var mycket elakt men bartendern var desto mer positiv. Acke köpte det fula tricket och drack. Jag kunde dock inte hålla mig från att berätta sanningen för honom någon timme senare.

Hmm, jag hade ju som sagt klänningen som gör allt så mycket mer intressant. Och jag kan väl säga att jag nog inte borde använda den mer alls. Inte för att det var så farligt det som hände, men ändå. Ackes kompis var det i alla fall. Mer än så vet jag inte om jag vill skriva. Vet visserligen inte om det finns så mycket mer heller. Men om ni ändå vill ha "the extended story" får ni nog ringa. Och det borde ni nästan göra ändå.

Jag blev avsläppt på rosenvägen, vilket är sjukt långt hemifrån så jag fick gå. Men det var nästan lite mysigt, fåglarna kvittrade och då äntligen fick jag känslan av att vara hemma.